Sjølv etter sju år er smerten til stades, og alt eg ynskjer er å bli ferdig med desse tunge dagane eg har. Eg stør meg framleis til diktet av Karl Asplund:
TRÄDET
Vad dumt det är att tro, att man kan glömma,
och dumt att tro, att tiden läker såren.
Den stora sorgen - den är intet sår.
Den är ett frö, som föll i hjärtats gömma
och gror och växer till ett träd med åren
och bär en bitter blomning varje vår.
Og desse dagane er min “vår” i så måte …